Uppretad sinnesstämning

Jag var ute och gick förra veckan, och när jag kommit kanske 5 minuter hemifrån märker jag att mina strumpor håller på att glida ner, så jag stannar och drar upp dem. Två minuter senare hade de halkat ner till hälen igen. Ni känner väl irritationen som växer? Så, jag bestämde mig att jag hade tre alternativ: 1. Stanna varannan minut och dra upp dem. 2. Vända om, gå hem och byta till höga strumpor. 3. Fortsätta gå, och bara slappna av och acceptera att det är som det är. 

Jag valde nr 3, och fortsatte att gå. Försökte slappna av och sa till mig själv att nu har jag kommit nästan 10 minuter bort hemifrån, jag vänder bara inte tillbaka hem, tänker inte ge upp, och att dra upp strumporna varannan minut tänker jag inte göra, för denna promenad skulle vara för att slappna av, och glömma allt för en sekund eller två, för ah, jag har sådana dagar ibland.  Irritationen växte bara mer och mer ändå, så jag kom på en egen lösning, nr 4. Jag tog av mig de förbannade strumporna och gick barfota i mina stövlar. 

Jag gav ju inte upp, egentligen. Jag fuskade bara lite. 

∞ Sara ∞

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s